Liten teckning med mjuk blyerts. Ingen titel, om inte "Granskapet", och det vore ju en titel så varför inte.

Några rader om de tre vise männen

Med en smula religiöst momentum kvar i fingerspetsarna från förra veckans (månadens? ÅRETS?) inlägg, så tänkte jag att en lämplig uppföljare till denna omedelbara bloggklassiker vore en slags skämt-pitch där jag stöper om en klassisk bi-bibelfigur för att passa den rådande filmandan. 

Jag scrollade hastigt igenom mina teologiska baskunskaper men kunde snart konstatera att 99% av vad jag vet om bibeln verkar härstamma från film, och eftersom att det kändes lite half-assed att bara planka Willem Dafoes huggna-ur-sten, metodskådespelande, tomahawk-svingande Brooklyn-profet från The Last Temptation of the Christ, så vände jag mig istället till världshistoriens näst mest framgångsrika visuella representation av religiös mytologi, nämligen Krubban.

Jag älskar Krubban, ska jag flika in. Den är som en liten leksaks-dockteaters-julpynts-jagvetintevad, fin att titta på och väldigt konkret i sitt berättande. Omöjlig att missförstå, såvida man inte är helt obekant med Jesus (i vilket fall den säkert vore oerhört förvirrande.)

Däremot så bjuder den knappast på några omedelbara blockbuster-uppslag, i varje fall inte dess huvudrollsinnehavare. Jesus stryker jag direkt, kommer inte att fästa. Det är Stålmannen-fenomenet: han är först, störst och, per default, tråkigast. Bättre att satsa på en något-så-när unknown, ge honom the Iron Man-treatment och sedan uppa budgeten i takt med att publiksiffrorna stiger.

Maria är en bra karaktärsstudie, men kommer knappast fylla biograferna. Väntar nog tills nästa Sundance innan jag drar fram det kortet.

Och Josef, alla tiders driftkucku? Möjligtvis en low brow-komedi med Ben Stiller som Josef, och Chris Elliott som dennes lojale (om än något burduse) dryckeskompis Jeff. Det vore kanske något? Här kommer ett trailersample:

Jeff: She cheated on you! That gives you carte blanche!

Josef: Yeah, but she did it with God! How do you top that?

Jeff: Leave that to the Jeffman!

Musical cue: Highway to Hell av AC/DC (eventuellt Hells Bells), medan Josef och Jeff storögda vandrar in på en toplessbar.

Josef: I think I'm i heaven!

Bob Iger: Think again sweetcheeks!

Bob Iger kommer in iförd röd spets-bh och string. Nålen slajdar av plattan, musiken stannar abrupt.

Josef: Eeh, Jeff?

Bob Iger sliter tag i Josef, drar iväg honom mot de privata båsen.

Josef: JEEEEFF!!!!

Jeff (ses hångla med en behornad strippa): I can't hear you!

Titel (i röda ballongbokstäver):

A HELL of a weekend

(rated PG13)

Den humoristiska hooken vore alltså att Bob Iger är någon slags demon som inleder en brokig affär med Ben Stiller, och att Chris Eliott gör en film igen. Helcrazy! Lets put a pin in that, och gå vidare på listan.

Sist ut i krubblineuppen står jokrarna i sammanhanget: de tre vise männen. Mysiga och minst sagt household (om än inte helt namnkunniga: Kasper och... Melker. Melkiar? Melkiar, Pelle och Båtsman? Nej det vore fånigt.) 

De borde låna sig väl till film tycker man. En smula roadmovie, lite bromance, äventyr och myrra. Tre smarta snubbar, sammanförda av ödet. Först hatar de varandra, men genom filmens gång (deras delade övertygelse om frälsarens ankomst, några rafflande sidoäventyr etc) så lär de sig att uppskatta, och till och med tycka om, varandra. Fan den skriver ju sig själv!

Jag formligen kastade mig ut på wikipedia för att researcha min blivande guldgås, men upptäckte snart (till min uppriktiga förvåning) att de vise männen INTE ALLS VAR SÄRSKILT VISA! (Släng er i väggen dödahavsrullarna, för här kommer ett scoop av bibliska proportioner):

De tre vise männen gjorde fan inte-ett-skvatt. (De gjorde fan BUPKIS!) Och när de vise männen väl gjorde något, så var det i regel ganska korkat.

Dumjävlar

Utifrån mina teologiska djupdykningar så är de vise männens gärning nästan helt begränsat till det som avbildas i krubban: de kom dit (oanmälda, bör påpekas), hade lite babyshower, kanske en grogg eller två, sen drog de hem igen. That's it. Jag har liksom alltid förutsatt att de vise männen spelade någon slags fortsatt roll i Jesus liv, eller åkte vidare på egna äventyr, men att dessa historier inte hade kommit med i klippningen av min egen förenklade uppfattning av bibeln. Men icke. De kom, de såg, de fikade - tretton dagar för sent dessutom, vilket gör deras närvaro i Krubban ganska besynnerlig. Jag har alltid antagit att Krubban föreställer själva mirakelögonblicket, oss-är-en-frälsare-född etc, men dömande av de tre vise männens deltagande så avbildar den snarare trettondagsafton, i förlängningen alltså ett glorifierat mysfika.

Mina religiösa studier påminde mig däremot om en något mer perifer händelse i deras saga, vars implikationer av dumhet och oförnuft från de så kallade ”vise” männens sida fick mig att sätta oblaten i vrångstrupen. Här kommer den:

Kasper och Jesper och Jonatan har nyss anlänt till Jerusalem i jakt på den blivande profeten, men eftersom att enskilda stjärnor (trots att de är bra riktmärken) är näst intill värdelösa om man vill hitta en precis koordinat, så vet de inte vart de ska. (Någon av dem var väl astronom, om jag inte misstar mig? Jesper din jävla dåre, stjärnor funkar inte så.) Så, de bestämmer sig för att gå en sväng förbi Kung Herodes och be om en vägbeskrivning till den nyfödde profeten.

Repeterar: de går till Herodes, KUNG över hela bibellandet, och börjar slänga käft om att en blivande profet och upprorsmakare nyligen ska ha fötts i dennes egen hemvist. En judarnas konung, vars makt ska överträffa alla människors, etc. - Detta inför den sittande regenten! Har de någonsin läst bibeln? Sådant prat gör bibelkungar stingsliga, och när bibelkungar blir stingsliga så blir spädbarn FUCKING DRÄNKTA!

Herodes blir med andra ord lite ängslig, och ber de vise männen att komma tillbaka och briefa honom lite om den nyfödda profeten, när de väl har hittat honom. De vise männen lovar världsapromiss (direkt citat), och tackar för sig. 

Fattar ni? Det är som att Kyle Reese skulle gå upp till en T800 och fråga om han vet var Sarah Connor bor, och Terminatorn skulle svara ”öööh nae tyvärr, men du kan väl slå en pling om du hittar henne” och Kyle Reese bara ”Okej! Det ska jag definitivt göra!”. Det vore extremt omdömeslöst, även efter Michael Biens standards. 

(Det bör nämnas att när allt var sagt och gjort så sket de i sitt löfte till Herodes och drog raka vägen hem istället, men det är knappast en upprättelse. Snarare lite oschysst mot Herodes faktiskt.)

Idioter, begriper sig inte på stjärnor, omdömeslösa och lite oschyssta. Detta liknar inte filmen jag hade i åtanke. Det liknar inte heller min barndoms tre vise män, som jag nu har insett måste vara religionshistoriens mest överreklamerade bifigurer. Dessutom har de förstört min bild av krubban, och den skiten förlåter jag inte. Nästa år blir det sjuarmad ljusstake och potatispannkaka istället.

PEACE!

Ett blogginlägg av TEXT...

...för första gången någonsin. 

Angående Bibelfilmer.

Darron Aronofsky gör Noaks Ark. Ridley Scott gör Moses. The Weinstein CO producerar en tv-serie om de tio budorden. Några andra personer gör ett par andra filmer också, som handlar om bibeln. Är jag ganska säker på.

Hursomhelst, bibelfilmerna är på intåg. Och det är väl en passande beskrivning, klingar väldigt bibliskt. Djuren tågade in i arken, slavarna tågade ut ur Egypten, Jesus tågade in i Jerusalem, ett jävla tågande fram och tillbaka helt enkelt. 

Och när tågandet blir tufft, börjar dom tuffa tåga.

Men inte i Hollywood! Där gäller som bekant motsatsen, bränn medan järnet är varmt, och get the fuck out while the going is good.

Exempelvis, den hastigt avtagande sagofilms-crazen. Min misstanke är att dess förfall blir absolut när kommande Maleficent (alltså där Angelina Jolie spelar skurken från Törnrosa) totalbombar i alla länder där Maleficent inte hette Maleficent (som hon gjorde i det Amerikanska originalet – news to me!), utan bara blivit känd som inte-ett-jävla-dugg. Såvitt jag kan minnas hette hon samma sak som sin yrkesbenämning, alltså den onda fen. Ungefär som Sigge Eklund. 

Yrke: författare, bloggare och Sigge Eklund

Låter som en mardröm att marknadsföra, men då underskattar jag kanske Disneys resurser. Jag föreställer mig scenen från Simpsons när mr Burns drar i en spak på sitt skrivbord, väggen till hans kontor öppnas och blottlägger ett dussintal advokater på ständig jour, alltid redo att stämma skiten ur någon. I Disneys fall står marknadsföringsfolket där inne istället. (Deras advokatspak sitter förmodligen i konferensrummet, eller kanske bredvid Bob Igers säng.)

(Eller, i hans byxor??)

Hursomhelst, de skall icke underskattas. De lyckades ändå sälja på oss Alice i Underlandet, så till den milda grad att den drog in över en miljard dollar internationellt, trots att den var fullkomligt fruktansvärd. För det var den. Om man tog en hjärntumör, post-konverterade den till 3D och gav den ett Danny Elfman-score, då skulle det bli Alice i Underlandet.

Fruktansvärd eller icke, så kan man nog betrakta den som katalysatorn till den här bizarra sago-hypen som har varit rådande i Hollywood under de senaste åren, själva stroken, om ni så vill, till Alices hjärntumör: i sig själv endast en bieffekt, inte helt utan underhållningsvärde, men likväl ingenting man gärna utsätter sig för.

Filmer som ingen verkar har bett om att få se, men som ändå rullar på så pass bra att de ständigt motiverar nya efterföljare. Idel klassiker dessutom: Vem kommer någonsin att glömma Jack the Giant Slayer, Oz – the Great and Powerful, eller Hansel and Greta – Witch hunters? Även åttatusen filmatiseringar av Snövit, bara under 2012!

Men, så länge konceptet är beprövat så är produktionen rimlig. Framgång = efterfrågan = produktion. Eller, eventuellt, produktion + marknadsföring = efterfrågan = framgång = ännu mer efterfrågan = ännu mer produktion. Det är ingenting konstigt med det. Det är ju industrialismens självaste väsen, att efterfrågan ska baseras på tillgång, inte tvärt om: 

”Oj, har Paramount OCKSÅ greenlightat åttatusen filmer om Snövit i år? Hur fan ska vi få publiken att köpa det?” Bob Iger drar hånfullt på mungipan åt den unga producenten. ”Dåre”, tänker han, medan han låter högerhanden vandra långsamt, nästan rovdjurslikt, ner under sin tätt åtsittande byxlinning. Han greppar spaken och suckar djupt, en suck av längtan och förakt, och DRAR...

Hursomhelst, det är rimligt. Ingenting jag motsätter mig. För jag älskar fan Hollywood, komplett med all dess girighet, förutsägbarhet och cynism. Det är ett fruktansvärt monster, men ett fascinerande sådant.

Det konstiga är att bibelfilmerna som koncept inte alls är beprövat. Tvärtom, bibelfilmer har inte gjort några anmärkningsvärda krusningar på vattenytan sedan slutet av femtiotalet, bortsett från Mel Gibsons våldspornografiska teologistudie ”die Leidenschaft des Christus” (Engelsk titel: The Passion of the Christ). Men den var också fullständigt ärlig i sin religiösa övertygelse.

Jag gissar att den nya vågens bibelfilmer kommer att kännas betydligt mer sekulära än dess förfäder från femtiotalet. Darren Aronofskys Noak är inte religiöst propaganda eller grupprunk, utan snarare en tidstypiskt mörk re-imagining av en regelmässigt ganska söndagsskola-kompatibel religiös myt. Barnboksbilderna av båten, giraffer och zebror bakom relingen, glad Noak med skägg och familj! Inget sånt. Däremot en naturlig förlängning av sagoboks-hypen. Samma våg, annan bräda.

Plocka ett koncept som alla känner till, ju tunnare förlaga desto bättre, och ge den The Hobbit-treatment. Dra ut på sträckbänk tills historien blir långfilm, och fyll ut luckorna med av-myten-tidigare-nämnda (men för historien fullkomligt överflödiga) bikaraktärer och sidohandlingar: Liksom att Frodo sticker in skallen i den första Hobbit-filmen, så dyker Adam och Eva upp i Noahs rollista. Även fast det inte limmar kronologiskt (eller dramaturgiskt) så ger det en känsla av familjaritet för publiken: en aura av MYTOLOGI. 

För oavsett hur många gånger brädan byts ut så har vågen alltid varit densamma. Mytologin, oavsett om den omger superhjältar, sagoväsen eller profeter, sätter arslen i biostolarna. Första gången agent Coulson nämner The Avengers-initiative i Iron Man 1. Spectres ständiga närvaro i de tidigaste Bondfilmerna. Eller, när vi ser en satellit från Wayne Enterprises swisha förbi i Man of Steel. 

Den där svindlande känslan när vi anar ett större sammanhang. 

Det pirrar till, sedan är det över. 

Slut på första BLOGGINLÄGGET AV TEXT någonsin. Antiklimax kanske, tämligen poänglöst, men ja. Det kommer flera, hoppas jag. 

Giger/Lovecraft, kan man säga.