Från toppen av mina höga hästar: Varför Stephen King har fel, och ni med. (Ni vet vilka ni är).

Jag älskar The Shining. Det är väl självklart? Jag menar, vem älskar inte The Shining? Ingen älskar inte The Shining, that's who, och om inte-ingen-inte-älskar-The Shining, då heter inte jag Charles Delbert Grady.

Nej, alas, det finns undantag. Jag har vid oräkneliga tillfällen behövt försvara detta mästerverk, denna genretopp, inför rabiata Stephen King-fans som envist hävdat att Kubrick skulle ha begått hedersmord på originalromanen i sin filmatisering från 1982. Att detta opus vore ett orättvist övergrepp på ursprungsmaterialet. Mina argument är alltid sunda, välformulerade och sakliga:

”The Shining = The Shit = Sant”

”Håller du inte med? Vafan är det för fel på dig?”

”Snart får du en öl i håret jävla filmhistorierevisionist”

”I med dig!”

”PLASK”

Sunt och förnuftigt alltså.

King-fansens retoriska åtal mot The Shining grundar sig däremot sällan i filmens kvalitéer. Det handlar snarare om att de helt enkelt gillar boken väldigt-väldigt mycket, och irriterar sig på Kubricks frigjorda tolkning av materialet. Detta har de gemensamt med King själv. Han ogillade filmen så till den milda grad att han kände sig manad att bajsa ur sig en egen version, den ökänt värdelösa miniserien från 1997 - vilken jag härom kvällen bestämde mig för att titta på. Ett beslut sprunget ur tristess och (i efterhand bevisligen) någon typ av tillfällig sinnessvaghet.

Denna version är långt, lååååååååångt, lååååååååååååååååångt underlägsen Kubricks mästerverk. Detta vet vi. Detta ska inte vara en kontroversiell åsikt. Även om man ogillar Kubricks något nonchalanta adaption, så borde väl miniseriens uselhet vara universellt synlig. Ändå så misstänker jag, att många av de ovan nämnda King-fantasterna hellre skulle hävda motsatsen. Att miniserien ÄR överlägsen filmen, enbart för att den är närmare (ja närmast SLAVISKT) trogen boken, deras oh-så-kära-bok. Detta är alltså FEL. De har FEL.

Varför har de då så FEL, dessa kretiner, i denna (av mig formulerade) helt och hållet hypotetiska åsikt?

Jag tänker inte ens nämna det smaklösa överanvändandet av CGI, Steven ”Webster” Webers clownartade tolkning av Jack Torrance, det faktum att Tony är en flytande NÖRD med taskigt hårfäste, det konstanta och klumpiga användandet av meningslösa flashbacks, den där jävla ungen eller DEN DÄR JÄVLA BRANDSLANGEN.

Inte något av det, tänker jag nämna. Jag sveper bevismaterialet från bordet, med undantag för två artiklar:

Den här scenen från första avsnittet. Danny väntar på att Jack ska komma hem. Han hör en bil på avstånd, tittar upp i spänd förväntan, men möts till sin besvikelse istället av:

Vafan är det där? Typ en clownbil? Eller va?

Scenens innebörd: Danny är en ganska ensam unge, inga kompisar, leker ensam med sitt deppiga lilla flygplan på sin deppiga gunga. Jack är en frånvarande far, men Danny älskar honom ändå villkorslöst, och ser med barnslig optimism fram emot att få träffa honom. Jag förstår. Men varför tarvar skildringen av denna scen JUST en hippiebil? Varför inte en vanlig bil? Bortse från att det är både visuellt och narrativt obegripligt: logistiken allena, i att skaffa fram en weirdo-clownbil för detta enstaka, till synes helt triviala, ändamål! Det är ju sinnessjukt! Det är en sinnessjuk persons gärning! 

Men det är bara en underhållande bagatell. Det huvudsakliga problemet med Kings miniserie är manuset, skrivet av honom själv. Jag har aldrig läst boken, men antar att det måste vara näst intill identiskt förlagan. Hans syfte verkar ju ha varit just detta, att understryka sin egen ursprungliga (perfekta) vision, och dra ett sträck över Kubricks hedonistiska tolkning. Detta syfte går ut över strukturen, och resultatet blir ett klassiskt CLUSTERFUCK till tv-manus.

Detta är ett öppet kall till alla som har läst och tycker om boken, och som samtidigt klagar på Kubricks adaption. Se miniserien, och rannsaka er själva, i era djupaste vrår. Fråga er, med handen på hjärtat, befriade från alla sentimentala pliktkänslor ni må ha gentemot källmaterialet, fråga er om ni är beredda att förkasta detta:

 För detta.

...Detta:

För detta:

Eller detta:

För detta:

That's what you get, nämligen. 

Problemet är ju, att bok och film är två vitt skilda ting. De är båda medium för historieberättande, men där upphör likheterna i stort. En monsterbrandslangsflashforward kan säkert flyga ganska bra i bokform. Där målas bilden upp i läsarens huvud, inte på en tv-skärm. Där är osmakliga CGI-effekter inte en faktor (osmakliga även för sin tid, bör poängteras). För att parafrasera Jägarna: där, behöver vi inte ta i skiten. Men det går inte att bara planka en roman rakt av och transkribera den till långfilmsformat. Eller ja, det går ju. Det går också att koka palt i mikron, om nöden skulle slå till. Men det betyder inte att man borde. Trots att ändamålen är desamma, att bli skrämd/underhållen respektive mätt, så tarvas olika metoder beroende på rådande förutsättningar.

När förutsättningen för underhållning är att den ska verka under loppet av två timmar, vara begriplig, tillgänglig och rörande för ALLA inblandade, även de som inte har läst boken, då måste det fan vara tight. När förutsättningen för mättnad är att den ska infinna sig snabbt, lättillgängligt och utan paltpanna, då gör man bäst i att ringa efter en pizza. Man får stuva om, helt enkelt..

Exempel: Jag älskar Watchmen. Vem älskar inte Watchmen? Ingen älskar inte Watchmen, etc etc etc. Filmen däremot, regisserad av Zack ”M. Night Shyamalan, fast-ingen-verkar-ha-fattat-det-än” Snyder, var för mig en djup besvikelse. Den var överlång, bildspråket var oinspirerat och strukturen var fan obegripligt dåligt. 

Problemet var att man lät ursprungsmaterialet styra över filmskapandet, och man gjorde det under parollen FAN-SERVICE. Man skulle hedra förlagan genom att producera en publikfriande karbonkopia, trots att mediet (och förutsättningarna) var helt annorlunda. I själva verket, oavsett falska pretentioner, så var det ingenting annat än en slarvig konvertering.

Vi måste komma ihåg vad BASED UPON verkligen betyder: boken utgjorde en BAS på vilken filmen sedan byggdes, det är allt. Och när vi har förenats med detta faktum, så kan vi börja applicera samma sunda perspektiv på BASED ON A TRUE STORY. Filmer som är inspirerade av verkliga skeenden, men som aldrig någonsin bör misstas för en objektivt berättad historielektion. Braveheart är fiktion. Shindlers list är fiktion. 12 years a slave är fiktion, briljant och viktig fiktion, BASERAD på sanna händelser, men ändå fiktion. En film är aldrig objektiv, det vet vi ju. Dess främsta syfte (och skyldighet) är att underhålla våra hjärnor tills eftertexterna har börjat rulla, och under tiden demonstrera en poäng vars kärna och relevans må vara större än, men inte oberoende av, dramaturgisk struktur.

Annars fattar vi ju inte, och då är det ändå meningslöst.

Dessutom, buskmonster:

Slut på poängen! Visst hade de fel, Stephen King-fansen? Jävlar va skönt, äntligen fick man gå vinnande ur den debatten.

Två footnotes, kan läsas som ursäkter:

1. Jag såg aldrig klart The Shining-miniserien, jag pallade inte. Man skulle kunna hävda att detta ogiltigförklarar ansenliga delar av ovanstående argument, men ni har redan läst det så fuck you, det finns redan i era hjärnor!

2. Palt/Pizza-allegorin är ju komplett nonsens, men det har ni redan fattat. Den tillkom ur extrem trötthet, och likt ett virus tog den slutligen över hela texten.

Nu återstår bara att läsa boken, för att gå till botten med den här märkliga förbannade clownbilen. Varför fanns den där? Var kom den ifrån?

Vart kommer den att leda mig? 

Oscarsblogg av TEXT

Snabb disclaimer: följande coverage är fullkomligt oredigerat, och följaktligen nästan oläsligt. Vill ni ha en kortfattad, sammanhängande och sakligt korrekt summering så rekommenderar jag istället vilken annan källa som helst på hela internet:

Tack och lov! Det var fan den jävligaste streamjakten någonsin, bara för att hitta den jävligaste streamen någonsin, 20 minuter för sent. Trodde nästan att jag skulle behöva skita i det och kasta in handduken, vilket hade varit ett FULLT rimligt alternativ om det inte vore för den flaska med club mate som jag just sopade i mig.

Framöver följer alltså mitt semi-live coverage av Oscarsgalan 2014, det kommer att vara dåligt skrivet och förmodligen inte särskilt underhållande, alltså i full synkopi med galan. Vet inte varför jag gör det här, ärligt talat, men jag skulle ändå se galan så varför inte. Och varför ser jag då galan? Fråga inte mig, det har blivit närmast tvångsmässigt vid det här laget.

Ramlade in mitt i kostympriserna, nagelbitare!, så here goes:

Bästa kostym/makeup/whatever: Dallas Buyers Club.

Åtminstone makeup, missade vart kostymen gick. Orkar inte kolla upp det. Vem bryr sig? Inte DU iallafall, våga inte påstå något annat.

Nämnvärt är att jag just såg Dallas Buyers Club, som var förträfflig.

Djeebus, den här streamen. Fattar inte varför det var så krångligt just ikväll? Vet att ABC livestreamar skiten på sin betaltjänst för första gången någonsin, misstänker att de kan har hired goons ute den ytliga webben som tar ner gratisalternativen för att främja desperata sista minuten-signups.

Chaning Tatums öron går upp och säger något hedrande om aspirerande filmskapare. Nämnda filmskapare uppradade på scenen, har vunnit någon slags tävling. Segmentet tog inte ens en minut. Bob Iger väntar back stage med fjäderpenna i ena handen och tasken i den andra.

Re-cap av vad jag missade:

Bästa manliga biroll: Jared Leto, Dallas Buyers Club.

Det tar emot att säga (hans jävla band, vad är det egentligen??), men det var fanimej välförtjänt.

Ok, bästa animerade kortfilm: Mr Hublot.

Har ingenting att säga om den. Who does?

Bästa animerade långfilm: Frozen.

Det var ju självklart. Har inte sett den. Den är nog bra.

Bästa VFX: Detta är ju självklart, kommer gå till Gravity. Går och knäpper en folköl så länge, orkar inte ens kolla.

Snabbt om kvällens värd, Ellen Degeneres: hon är ok, alltså tråkig, alltså det värsta man kan vara som oscarsvärd. Det ska vara bra eller riktigt-jävla-uselt, middle-of-the-road-prestationer håller ingen jävel vaken. Tina Fey och Amy Phoeler borde få hålla i alla dylika galor per-default vid det här laget.

Bästa kortfilm: Helium. 

Bästa dokumentära kortfilm: Toalettbrake, så fråga inte mig.

Bästa dokumentär: 20 feet from stardom. Vem har sett den? Inte DU iallafall, och våga inte påstå något annat.

Kevin Spacey på scen, presenterar hedersoscarn´:

Angela Lansbury

Steve Martin

Pierre Tosi (kostymör, tror jag??)

Etc

Nu klipper de till den tidigare avbetade, icke-direktsända minigalan, där tekniska spec-priser och ovandnämnda hedersbucklor (med mera) delas ut. Påminner snarare om en branschmiddag, och verkar alltid så grymt mycket roligare än själva gala-galan. Stämningen verkar mer avslappnad, presentatörerna har lite skön salongsfeeling, Jared Leto har inte tvättat håret.

Bästa utländska: The Great Beauty.

Italiensk. Har inte sett. Borde ha gått till Jakten. Den har jag sett.

Tyler Perry på scen, fortsätter rabbla igenom bästa film-nomineringarna som så slött pågår hela galan, föregående del-presentatör var Harrison Ford. Förhandstippad från min sida är Gravity, medan de tunga prestigepriserna går till 12 years a slave och möjligvis American Hustle.

Jahapp nu ska U2 spela. De gjorde en låt till Mandelafilmen med Idris Elba. Blir självklart en enda stor tribute till Mandela med bildspel från hans liv (men inte från filmen), vilket ju är rimligt, men det känns ändå lite märkligt. Som att själva filmen var en biprodukt av att BOWNO skulle få salutera Nelson Mandela på bästa sändningstid. Har iochförsig inte sett filmen, den kan ju vara bra, men cynismen sipprar igenom! Och jag är väldigt trött, och orkar inte utveckla mer.

Ljudmix: Gravity.

Backar upp min ovanstående tes. Techspec-priserna går till Gravity, för att fylla upp blurayomslaget.

Ljudklippning: Gravity, I'm telling ya...

Bästa kvinnliga biroll:

SKA gå till Lupita Nyongo eller morsan från Nebraska.

JJEEEAAA Lupita Nyongo (12 years a slave)

Rimligt, tippat, VÄL förtjänt. June Squibb kommer att dö oscarslös, men jag betvivlar att hon bryr sig.

Ellen och ett nyinkommet pizzabud delar ut pizzor till frontraderna. WACKY! Och sekunderna (update: MINUTERNA) bara går. Någon fick betalt för att skriva det.

Bästa foto: Gravity??

Bullshit. Llewen Davis eller Prisoners skulle ha vunnit.

Klippning: Gravity igen.

Nu gör Pink en tribute till Trollkarlen från OZ. Vad har jag missat? Varför den, varför hon? Min hjärna graspar efter en kontext, en motiverande faktor... Ah, filmen har 75årsjubileum. Och nu är Ellen utklädd till den goda häxan eller fen eller whatever. Men vadå, 75årsjubileum?? Big whoop, Gudfadern del II är 40 år gammal, förtjänar inte den ett omnämnande?

Produktion design: Great Gatsby

Just det, den filmen.

Inne på andra club maten nu. Hjärtattacken är nära. Kommer att må dåligt imorgon.

Döda människor-montage. Seymore Hoffman är givetvis tungviktaren. Fäller nästan en tår.

Bette Middler kommer ut och sjunger wind beneath my wings, tåren retarderar. Get on with! Somliga ska upp och jobba imorgon. Inte jag, men somliga. Stående ovation i hundra år.

GAAHHH orkar inte fler sånger. Nu från Frozen. Dålig låt. Kom iggeeeennn....

Originalmusik: Denna går till Gravity...

JEPP. Stephen Pryce heter pristagaren, ser ut som en sjuttonåring med Dario Argento-peruk.

Bästa sång: Frozen-låten. Ugh.

Ooooh, nu en throwback till det BRILJANTA pizza-skämtet tidigare. Ellen samlar in pengar från publiken, för att betala för käket. Klockan tickar. Den här pizza-premissen har nu sammanlagt bränt nära tio minuter av konkret gala-tid.

DeNiro och Cruz presenterar bästa adapterade manus, deNiros komiska timing är SOM VANLIGT felfri. 

Bucklan gick till: John Ridley, 12 years a slave. Tesen håller fortfarande vatten.

Bästa originalmanus: HER! SPIKE JONZE! Det var uppfriskande. Tack och lov att man slapp ett tacktal från Cuaron senior och junior på den.

Ok, bästa Regi: Alfonso Cuaron, Gravity.

Jaha det var den tesen. Nu vill jag bara gå och lägga mig.

Bästa kvinnliga huvudroll: Cate Blanchett, Blue Jasmine. Såklart, självklart, mer än rimligt, filmårets bästa prestation alla kategorier. 

Bästa manliga huvudroll: Matthew "bästa året någonsin" mcConaughey, Dallas Buyers Club. Ja, det unnar man honom. Så sjukt trött nu. 

OOOOOch bästa film: 12 YEARS A SLAVE! Helpötes, det var oväntat. Jag hade helt fel, men klagar inte. Det livade upp. 

Det var det, klart och betart, god natt. 

Några rader om de tre vise männen

Med en smula religiöst momentum kvar i fingerspetsarna från förra veckans (månadens? ÅRETS?) inlägg, så tänkte jag att en lämplig uppföljare till denna omedelbara bloggklassiker vore en slags skämt-pitch där jag stöper om en klassisk bi-bibelfigur för att passa den rådande filmandan. 

Jag scrollade hastigt igenom mina teologiska baskunskaper men kunde snart konstatera att 99% av vad jag vet om bibeln verkar härstamma från film, och eftersom att det kändes lite half-assed att bara planka Willem Dafoes huggna-ur-sten, metodskådespelande, tomahawk-svingande Brooklyn-profet från The Last Temptation of the Christ, så vände jag mig istället till världshistoriens näst mest framgångsrika visuella representation av religiös mytologi, nämligen Krubban.

Jag älskar Krubban, ska jag flika in. Den är som en liten leksaks-dockteaters-julpynts-jagvetintevad, fin att titta på och väldigt konkret i sitt berättande. Omöjlig att missförstå, såvida man inte är helt obekant med Jesus (i vilket fall den säkert vore oerhört förvirrande.)

Däremot så bjuder den knappast på några omedelbara blockbuster-uppslag, i varje fall inte dess huvudrollsinnehavare. Jesus stryker jag direkt, kommer inte att fästa. Det är Stålmannen-fenomenet: han är först, störst och, per default, tråkigast. Bättre att satsa på en något-så-när unknown, ge honom the Iron Man-treatment och sedan uppa budgeten i takt med att publiksiffrorna stiger.

Maria är en bra karaktärsstudie, men kommer knappast fylla biograferna. Väntar nog tills nästa Sundance innan jag drar fram det kortet.

Och Josef, alla tiders driftkucku? Möjligtvis en low brow-komedi med Ben Stiller som Josef, och Chris Elliott som dennes lojale (om än något burduse) dryckeskompis Jeff. Det vore kanske något? Här kommer ett trailersample:

Jeff: She cheated on you! That gives you carte blanche!

Josef: Yeah, but she did it with God! How do you top that?

Jeff: Leave that to the Jeffman!

Musical cue: Highway to Hell av AC/DC (eventuellt Hells Bells), medan Josef och Jeff storögda vandrar in på en toplessbar.

Josef: I think I'm i heaven!

Bob Iger: Think again sweetcheeks!

Bob Iger kommer in iförd röd spets-bh och string. Nålen slajdar av plattan, musiken stannar abrupt.

Josef: Eeh, Jeff?

Bob Iger sliter tag i Josef, drar iväg honom mot de privata båsen.

Josef: JEEEEFF!!!!

Jeff (ses hångla med en behornad strippa): I can't hear you!

Titel (i röda ballongbokstäver):

A HELL of a weekend

(rated PG13)

Den humoristiska hooken vore alltså att Bob Iger är någon slags demon som inleder en brokig affär med Ben Stiller, och att Chris Eliott gör en film igen. Helcrazy! Lets put a pin in that, och gå vidare på listan.

Sist ut i krubblineuppen står jokrarna i sammanhanget: de tre vise männen. Mysiga och minst sagt household (om än inte helt namnkunniga: Kasper och... Melker. Melkiar? Melkiar, Pelle och Båtsman? Nej det vore fånigt.) 

De borde låna sig väl till film tycker man. En smula roadmovie, lite bromance, äventyr och myrra. Tre smarta snubbar, sammanförda av ödet. Först hatar de varandra, men genom filmens gång (deras delade övertygelse om frälsarens ankomst, några rafflande sidoäventyr etc) så lär de sig att uppskatta, och till och med tycka om, varandra. Fan den skriver ju sig själv!

Jag formligen kastade mig ut på wikipedia för att researcha min blivande guldgås, men upptäckte snart (till min uppriktiga förvåning) att de vise männen INTE ALLS VAR SÄRSKILT VISA! (Släng er i väggen dödahavsrullarna, för här kommer ett scoop av bibliska proportioner):

De tre vise männen gjorde fan inte-ett-skvatt. (De gjorde fan BUPKIS!) Och när de vise männen väl gjorde något, så var det i regel ganska korkat.

Dumjävlar

Utifrån mina teologiska djupdykningar så är de vise männens gärning nästan helt begränsat till det som avbildas i krubban: de kom dit (oanmälda, bör påpekas), hade lite babyshower, kanske en grogg eller två, sen drog de hem igen. That's it. Jag har liksom alltid förutsatt att de vise männen spelade någon slags fortsatt roll i Jesus liv, eller åkte vidare på egna äventyr, men att dessa historier inte hade kommit med i klippningen av min egen förenklade uppfattning av bibeln. Men icke. De kom, de såg, de fikade - tretton dagar för sent dessutom, vilket gör deras närvaro i Krubban ganska besynnerlig. Jag har alltid antagit att Krubban föreställer själva mirakelögonblicket, oss-är-en-frälsare-född etc, men dömande av de tre vise männens deltagande så avbildar den snarare trettondagsafton, i förlängningen alltså ett glorifierat mysfika.

Mina religiösa studier påminde mig däremot om en något mer perifer händelse i deras saga, vars implikationer av dumhet och oförnuft från de så kallade ”vise” männens sida fick mig att sätta oblaten i vrångstrupen. Här kommer den:

Kasper och Jesper och Jonatan har nyss anlänt till Jerusalem i jakt på den blivande profeten, men eftersom att enskilda stjärnor (trots att de är bra riktmärken) är näst intill värdelösa om man vill hitta en precis koordinat, så vet de inte vart de ska. (Någon av dem var väl astronom, om jag inte misstar mig? Jesper din jävla dåre, stjärnor funkar inte så.) Så, de bestämmer sig för att gå en sväng förbi Kung Herodes och be om en vägbeskrivning till den nyfödde profeten.

Repeterar: de går till Herodes, KUNG över hela bibellandet, och börjar slänga käft om att en blivande profet och upprorsmakare nyligen ska ha fötts i dennes egen hemvist. En judarnas konung, vars makt ska överträffa alla människors, etc. - Detta inför den sittande regenten! Har de någonsin läst bibeln? Sådant prat gör bibelkungar stingsliga, och när bibelkungar blir stingsliga så blir spädbarn FUCKING DRÄNKTA!

Herodes blir med andra ord lite ängslig, och ber de vise männen att komma tillbaka och briefa honom lite om den nyfödda profeten, när de väl har hittat honom. De vise männen lovar världsapromiss (direkt citat), och tackar för sig. 

Fattar ni? Det är som att Kyle Reese skulle gå upp till en T800 och fråga om han vet var Sarah Connor bor, och Terminatorn skulle svara ”öööh nae tyvärr, men du kan väl slå en pling om du hittar henne” och Kyle Reese bara ”Okej! Det ska jag definitivt göra!”. Det vore extremt omdömeslöst, även efter Michael Biens standards. 

(Det bör nämnas att när allt var sagt och gjort så sket de i sitt löfte till Herodes och drog raka vägen hem istället, men det är knappast en upprättelse. Snarare lite oschysst mot Herodes faktiskt.)

Idioter, begriper sig inte på stjärnor, omdömeslösa och lite oschyssta. Detta liknar inte filmen jag hade i åtanke. Det liknar inte heller min barndoms tre vise män, som jag nu har insett måste vara religionshistoriens mest överreklamerade bifigurer. Dessutom har de förstört min bild av krubban, och den skiten förlåter jag inte. Nästa år blir det sjuarmad ljusstake och potatispannkaka istället.

PEACE!

Ett blogginlägg av TEXT...

...för första gången någonsin. 

Angående Bibelfilmer.

Darron Aronofsky gör Noaks Ark. Ridley Scott gör Moses. The Weinstein CO producerar en tv-serie om de tio budorden. Några andra personer gör ett par andra filmer också, som handlar om bibeln. Är jag ganska säker på.

Hursomhelst, bibelfilmerna är på intåg. Och det är väl en passande beskrivning, klingar väldigt bibliskt. Djuren tågade in i arken, slavarna tågade ut ur Egypten, Jesus tågade in i Jerusalem, ett jävla tågande fram och tillbaka helt enkelt. 

Och när tågandet blir tufft, börjar dom tuffa tåga.

Men inte i Hollywood! Där gäller som bekant motsatsen, bränn medan järnet är varmt, och get the fuck out while the going is good.

Exempelvis, den hastigt avtagande sagofilms-crazen. Min misstanke är att dess förfall blir absolut när kommande Maleficent (alltså där Angelina Jolie spelar skurken från Törnrosa) totalbombar i alla länder där Maleficent inte hette Maleficent (som hon gjorde i det Amerikanska originalet – news to me!), utan bara blivit känd som inte-ett-jävla-dugg. Såvitt jag kan minnas hette hon samma sak som sin yrkesbenämning, alltså den onda fen. Ungefär som Sigge Eklund. 

Yrke: författare, bloggare och Sigge Eklund

Låter som en mardröm att marknadsföra, men då underskattar jag kanske Disneys resurser. Jag föreställer mig scenen från Simpsons när mr Burns drar i en spak på sitt skrivbord, väggen till hans kontor öppnas och blottlägger ett dussintal advokater på ständig jour, alltid redo att stämma skiten ur någon. I Disneys fall står marknadsföringsfolket där inne istället. (Deras advokatspak sitter förmodligen i konferensrummet, eller kanske bredvid Bob Igers säng.)

(Eller, i hans byxor??)

Hursomhelst, de skall icke underskattas. De lyckades ändå sälja på oss Alice i Underlandet, så till den milda grad att den drog in över en miljard dollar internationellt, trots att den var fullkomligt fruktansvärd. För det var den. Om man tog en hjärntumör, post-konverterade den till 3D och gav den ett Danny Elfman-score, då skulle det bli Alice i Underlandet.

Fruktansvärd eller icke, så kan man nog betrakta den som katalysatorn till den här bizarra sago-hypen som har varit rådande i Hollywood under de senaste åren, själva stroken, om ni så vill, till Alices hjärntumör: i sig själv endast en bieffekt, inte helt utan underhållningsvärde, men likväl ingenting man gärna utsätter sig för.

Filmer som ingen verkar har bett om att få se, men som ändå rullar på så pass bra att de ständigt motiverar nya efterföljare. Idel klassiker dessutom: Vem kommer någonsin att glömma Jack the Giant Slayer, Oz – the Great and Powerful, eller Hansel and Greta – Witch hunters? Även åttatusen filmatiseringar av Snövit, bara under 2012!

Men, så länge konceptet är beprövat så är produktionen rimlig. Framgång = efterfrågan = produktion. Eller, eventuellt, produktion + marknadsföring = efterfrågan = framgång = ännu mer efterfrågan = ännu mer produktion. Det är ingenting konstigt med det. Det är ju industrialismens självaste väsen, att efterfrågan ska baseras på tillgång, inte tvärt om: 

”Oj, har Paramount OCKSÅ greenlightat åttatusen filmer om Snövit i år? Hur fan ska vi få publiken att köpa det?” Bob Iger drar hånfullt på mungipan åt den unga producenten. ”Dåre”, tänker han, medan han låter högerhanden vandra långsamt, nästan rovdjurslikt, ner under sin tätt åtsittande byxlinning. Han greppar spaken och suckar djupt, en suck av längtan och förakt, och DRAR...

Hursomhelst, det är rimligt. Ingenting jag motsätter mig. För jag älskar fan Hollywood, komplett med all dess girighet, förutsägbarhet och cynism. Det är ett fruktansvärt monster, men ett fascinerande sådant.

Det konstiga är att bibelfilmerna som koncept inte alls är beprövat. Tvärtom, bibelfilmer har inte gjort några anmärkningsvärda krusningar på vattenytan sedan slutet av femtiotalet, bortsett från Mel Gibsons våldspornografiska teologistudie ”die Leidenschaft des Christus” (Engelsk titel: The Passion of the Christ). Men den var också fullständigt ärlig i sin religiösa övertygelse.

Jag gissar att den nya vågens bibelfilmer kommer att kännas betydligt mer sekulära än dess förfäder från femtiotalet. Darren Aronofskys Noak är inte religiöst propaganda eller grupprunk, utan snarare en tidstypiskt mörk re-imagining av en regelmässigt ganska söndagsskola-kompatibel religiös myt. Barnboksbilderna av båten, giraffer och zebror bakom relingen, glad Noak med skägg och familj! Inget sånt. Däremot en naturlig förlängning av sagoboks-hypen. Samma våg, annan bräda.

Plocka ett koncept som alla känner till, ju tunnare förlaga desto bättre, och ge den The Hobbit-treatment. Dra ut på sträckbänk tills historien blir långfilm, och fyll ut luckorna med av-myten-tidigare-nämnda (men för historien fullkomligt överflödiga) bikaraktärer och sidohandlingar: Liksom att Frodo sticker in skallen i den första Hobbit-filmen, så dyker Adam och Eva upp i Noahs rollista. Även fast det inte limmar kronologiskt (eller dramaturgiskt) så ger det en känsla av familjaritet för publiken: en aura av MYTOLOGI. 

För oavsett hur många gånger brädan byts ut så har vågen alltid varit densamma. Mytologin, oavsett om den omger superhjältar, sagoväsen eller profeter, sätter arslen i biostolarna. Första gången agent Coulson nämner The Avengers-initiative i Iron Man 1. Spectres ständiga närvaro i de tidigaste Bondfilmerna. Eller, när vi ser en satellit från Wayne Enterprises swisha förbi i Man of Steel. 

Den där svindlande känslan när vi anar ett större sammanhang. 

Det pirrar till, sedan är det över. 

Slut på första BLOGGINLÄGGET AV TEXT någonsin. Antiklimax kanske, tämligen poänglöst, men ja. Det kommer flera, hoppas jag.