Ett blogginlägg av TEXT...

...för första gången någonsin. 

Angående Bibelfilmer.

Darron Aronofsky gör Noaks Ark. Ridley Scott gör Moses. The Weinstein CO producerar en tv-serie om de tio budorden. Några andra personer gör ett par andra filmer också, som handlar om bibeln. Är jag ganska säker på.

Hursomhelst, bibelfilmerna är på intåg. Och det är väl en passande beskrivning, klingar väldigt bibliskt. Djuren tågade in i arken, slavarna tågade ut ur Egypten, Jesus tågade in i Jerusalem, ett jävla tågande fram och tillbaka helt enkelt. 

Och när tågandet blir tufft, börjar dom tuffa tåga.

Men inte i Hollywood! Där gäller som bekant motsatsen, bränn medan järnet är varmt, och get the fuck out while the going is good.

Exempelvis, den hastigt avtagande sagofilms-crazen. Min misstanke är att dess förfall blir absolut när kommande Maleficent (alltså där Angelina Jolie spelar skurken från Törnrosa) totalbombar i alla länder där Maleficent inte hette Maleficent (som hon gjorde i det Amerikanska originalet – news to me!), utan bara blivit känd som inte-ett-jävla-dugg. Såvitt jag kan minnas hette hon samma sak som sin yrkesbenämning, alltså den onda fen. Ungefär som Sigge Eklund. 

Yrke: författare, bloggare och Sigge Eklund

Låter som en mardröm att marknadsföra, men då underskattar jag kanske Disneys resurser. Jag föreställer mig scenen från Simpsons när mr Burns drar i en spak på sitt skrivbord, väggen till hans kontor öppnas och blottlägger ett dussintal advokater på ständig jour, alltid redo att stämma skiten ur någon. I Disneys fall står marknadsföringsfolket där inne istället. (Deras advokatspak sitter förmodligen i konferensrummet, eller kanske bredvid Bob Igers säng.)

(Eller, i hans byxor??)

Hursomhelst, de skall icke underskattas. De lyckades ändå sälja på oss Alice i Underlandet, så till den milda grad att den drog in över en miljard dollar internationellt, trots att den var fullkomligt fruktansvärd. För det var den. Om man tog en hjärntumör, post-konverterade den till 3D och gav den ett Danny Elfman-score, då skulle det bli Alice i Underlandet.

Fruktansvärd eller icke, så kan man nog betrakta den som katalysatorn till den här bizarra sago-hypen som har varit rådande i Hollywood under de senaste åren, själva stroken, om ni så vill, till Alices hjärntumör: i sig själv endast en bieffekt, inte helt utan underhållningsvärde, men likväl ingenting man gärna utsätter sig för.

Filmer som ingen verkar har bett om att få se, men som ändå rullar på så pass bra att de ständigt motiverar nya efterföljare. Idel klassiker dessutom: Vem kommer någonsin att glömma Jack the Giant Slayer, Oz – the Great and Powerful, eller Hansel and Greta – Witch hunters? Även åttatusen filmatiseringar av Snövit, bara under 2012!

Men, så länge konceptet är beprövat så är produktionen rimlig. Framgång = efterfrågan = produktion. Eller, eventuellt, produktion + marknadsföring = efterfrågan = framgång = ännu mer efterfrågan = ännu mer produktion. Det är ingenting konstigt med det. Det är ju industrialismens självaste väsen, att efterfrågan ska baseras på tillgång, inte tvärt om: 

”Oj, har Paramount OCKSÅ greenlightat åttatusen filmer om Snövit i år? Hur fan ska vi få publiken att köpa det?” Bob Iger drar hånfullt på mungipan åt den unga producenten. ”Dåre”, tänker han, medan han låter högerhanden vandra långsamt, nästan rovdjurslikt, ner under sin tätt åtsittande byxlinning. Han greppar spaken och suckar djupt, en suck av längtan och förakt, och DRAR...

Hursomhelst, det är rimligt. Ingenting jag motsätter mig. För jag älskar fan Hollywood, komplett med all dess girighet, förutsägbarhet och cynism. Det är ett fruktansvärt monster, men ett fascinerande sådant.

Det konstiga är att bibelfilmerna som koncept inte alls är beprövat. Tvärtom, bibelfilmer har inte gjort några anmärkningsvärda krusningar på vattenytan sedan slutet av femtiotalet, bortsett från Mel Gibsons våldspornografiska teologistudie ”die Leidenschaft des Christus” (Engelsk titel: The Passion of the Christ). Men den var också fullständigt ärlig i sin religiösa övertygelse.

Jag gissar att den nya vågens bibelfilmer kommer att kännas betydligt mer sekulära än dess förfäder från femtiotalet. Darren Aronofskys Noak är inte religiöst propaganda eller grupprunk, utan snarare en tidstypiskt mörk re-imagining av en regelmässigt ganska söndagsskola-kompatibel religiös myt. Barnboksbilderna av båten, giraffer och zebror bakom relingen, glad Noak med skägg och familj! Inget sånt. Däremot en naturlig förlängning av sagoboks-hypen. Samma våg, annan bräda.

Plocka ett koncept som alla känner till, ju tunnare förlaga desto bättre, och ge den The Hobbit-treatment. Dra ut på sträckbänk tills historien blir långfilm, och fyll ut luckorna med av-myten-tidigare-nämnda (men för historien fullkomligt överflödiga) bikaraktärer och sidohandlingar: Liksom att Frodo sticker in skallen i den första Hobbit-filmen, så dyker Adam och Eva upp i Noahs rollista. Även fast det inte limmar kronologiskt (eller dramaturgiskt) så ger det en känsla av familjaritet för publiken: en aura av MYTOLOGI. 

För oavsett hur många gånger brädan byts ut så har vågen alltid varit densamma. Mytologin, oavsett om den omger superhjältar, sagoväsen eller profeter, sätter arslen i biostolarna. Första gången agent Coulson nämner The Avengers-initiative i Iron Man 1. Spectres ständiga närvaro i de tidigaste Bondfilmerna. Eller, när vi ser en satellit från Wayne Enterprises swisha förbi i Man of Steel. 

Den där svindlande känslan när vi anar ett större sammanhang. 

Det pirrar till, sedan är det över. 

Slut på första BLOGGINLÄGGET AV TEXT någonsin. Antiklimax kanske, tämligen poänglöst, men ja. Det kommer flera, hoppas jag.